.

Igår nämnde min kusin att hon hade skrivit nationellt prov i Svenska B, jag blev nyfiken och undrade vad temat var i år. Det var inre och yttre resor. Ett riktigt intressant ämne faktiskt. Jag blev och tänka på ett av mina tal jag höll i Svenska C i trean på gymnasiet. Om Peter Pan-syndromet. Att man aldrig vill bli vuxen. Jag ler vid minnet. Det var ett ganska roligt tal om jag inte missminner mig, inte lika bra som mitt studenttal (då citerade jag ju Dickens för sjutton!), men ändå. Funderar på om jag lider lite av det där Peter Pan-syndromet i smyg. Inte det att jag inte vill bli vuxen, för det vill jag (nog). Utan mer det att barnet i mig fortfarande lever kvar så tydligt. På senare tid har jag faktiskt fått frågan hur gammal jag egentligen är, och det för att man tycker att jag är lika entusiastisk som ett litet barn över nya saker. Men vet ni? Jag bryr mig inte, jag tycker det är charmigt. Jag vill inte tappa barnet inom mig helt, för då skulle jag inte längre vara jag. Barnet är en del av mig, och den delen vill jag behålla, för den är ganska söt och charmig (tror och hoppas jag).