.

Min mamma är så himla go. Trots att jag är 21 år gammal så måste hon fortfarande alltid rätta mitt språk om hon tycker jag att jag pratar fel. Oftast är det mina ordval hon kritiserar, och att jag svär för mycket. Svordomarna har hon alltid klagat på men inte har det hjälpt. Jag svär ändå bara när det behövs, typ. Nej, det roliga är när hon kritiserar mina ordval, hon tycker nog jag är lite "elak" ibland. Senast i raden var när jag kallade fransmännen för "de där jävla grodätarna" under en EM-match. Det var tydligen inte okej att kalla dem för grodätare, så sa man bara inte. Jag undrade varför när jag bara konstaterade fakta. Då suckade hon bara den där "du-är-ju-helt-omöjlig-sucken". Men lilla mamma, jag såg allt att du satt och flinade och tyckte det var ganska kul ändå. Tror det bara är en principsak att hon ska rätta mig, och det är så himla gott på något vis.

Avundsjukan. Den bara pyr i mig varje gång jag ser en brud med snygga ögonbryn. Ibland är den så häftig att jag vill slå ner denna brud och slita av ögonbrynen och klistra fast dem på mig själv. Mina egna bryn är okej, men jag blir så ruskigt avundsjuk på dem som har snyggare. I mitt tycke är det ögonbrynen som ger hela ansiktet karaktär och då är det väl inte så konstigt att jag vill ha ett par snygga bryn så att de ger mitt ansikte karaktär? Nej, tänkte väl det.

 

Ni som känt mig ett tag känner till den här konstiga förkärleken, tänkte nu berätta kort om uppkomsten. Upptäckten gjordes på högstadiet då jag noterade att en kille i nian hade OTROLIGT snygga ögonbryn (givetvis var det den där killen i nian som man gillade när man gick i sjuan, jag vet, vi har alla haft en sådan). Tyckte brynen gjorde hela hans ansikte på något vis, han var ju bara SÅ snygg! Och bara för att jag skrev om det här nu var jag tvungen att leta upp honom på Facebook och kolla om det verkligen stämde med ögonbrynen - det gjorde det inte. Skyller allt på skolfotot, vi vet alla att dessa aldrig förtäjler sanningen. För övrigt var han inte snygg heller. Konstiga tonårshjärna.